I morse innan jag steg upp läste jag denna novell av Tolstoj, berättelsen om kejsarens tre frågor.
En dag slog det en viss kejsare att han aldrig skulle ta miste i någonting över huvud taget om han bara visste svaret på tre frågor.
När är det bästa tiden att göra varje sak?
Vilka är de viktigaste personerna att arbeta med?
Vad är det viktigaste att göra vid varje tidpunkt?
Kejsaren sände ett bud över hela sitt rike att den som kunde besvara hans frågor skulle få en stor belöning. Många som hörde budet begav sig genast till palatset, alla med kloka svar.
Som svar på första frågan rådde en person sin kejsare att lägga ett grundligt schema där varje timme, dag, månad och år var vikt för vissa ändamål och sedan följa schemat till punkt och pricka. Först då kunde han hoppas på att allt blev gjort i rätt tid.
En annan svarade att det var omöjligt att planera allt i förväg och att kejsaren i stället borde försaka alla fåfänga nöjen för att vara uppmärksam på allt och på så vis kunna veta vad som borde göras när.
En tredja vidhöll att kejsaren aldrig ensam skulle kunna ha all den framsynthet och kompetens som krävss för att avgöra när det ena eller andra måste göras. Det han behövde var en samling vise män, och sedan handla i enighet med deras råd.
En fjärde hävdade att vissa frågor krävde omgående beslut och inte kunde vänta på rådslag, men om kejsaren på förhand önskade veta vad som var å färde, borde han fråga siare och trollkarlar till råds.
Även svaren på den andra frågan gick i alla riktningar.
En sa att kejsaren måste sätta all sin tillit till administratörer, en annan att han måste förlita sig på präster och munkar, medan andra vill förespråka läkare. Yttreligare andra förordnade krigare.
Även den tredje frågan gav upphov till svar i skilda riktningar.
Några menade att vetenskapen var den viktigaste strävan. Andra religionen. En tredje att det viktigaste av allt var skicklighet i krig.
Kejsaren var inte nöjd med något av dessa svar och betalade inte ut någom belöning.
Efter att ha grubblat flera nätter bestämde sig kejsaren för att söka upp en eremit som levde uppe i bergen och som påstod vara en upplyst man. Kejsaren önskade träffa denne man för att ställa sina tre frågor, men han visste att eremiten aldrig lämnade berget och var känd för att bara ta emot fattiga människor och vägrade befatta sig med rika eller mäktiga personer. Så kejsaren förklädde sig till en enkel bonde och befallde sitt följe att vänta på honom vid foten av berget medan han själv ensam klättrede uppför branten för att finna eremiten.
När kejsaren kom fram till den heliga mannens boning, fann han eremiten i färd med att anlägga en trädgård framför sin hydda. När eremiten fick syn på främligen, nickade han till hälsning och fortsatte gräva. Det var tydligt att det var ett mödosamt arbete. Mannen var gammal och varje gång han körde spaden i marken för att vända på jorden, suckade han tungt.
Kejsaren närmade sig och sa :"Jag har kommit hit för stt be om ditt svar på tre stora frågor: När är det bästa tiden att göra varje sak? Vilka är de viktigaste människorna att arbeta med? Vad är det viktigaste att göra vid varje tidpunkt?"
Eremiten lyssnade noga men klappade bara kejsaren på axeln och fortsatte gräva. Kejsaren sa: "Du måste vara trött. Se här låt mig hjälpa dig."Eremiten tackade och satte sig sedan på marken för att vila.
Efter att ha grävt två rader avbröt sig kejsaren och vände sig till eremiten och upprepade sina tre frågor. Eremiten svarde fortfarande inte, men reste sig och pekade på spaden och sa. "Ska inte du vila nu?" Jag tar över igen. "Men kejsaren fortsatte gräva. det gick en timme, sedan två. Till slut började solen dala bakom bergen. Kejsaren satte ner spaden och sa till eremiten: "Jag kom hit för att höra om du kunde svara på mina tre frågor. Men kan du inte det, låt mig då veta det så att jag kan bege mig hem igen."
Eremiten lyfte huvvudet och frågade kejsaren: "Hör du någon springa där borta?" Kejsaren vände på huvudet . Då såg de båda två en man med långt vitt skägg rusa fram ur skogsbrynet. Han sprang för livet och tryckte bägge händer över ett blodigt sår i buken. Mannen sprang fram till kejsaren och föll medvetslös till marken där han sedan låg och stönade. När de lyfte på hans kläder, såg kejsaren och eremiten att mannen hade ett djupt stick. Kejsaren tvättade såret omsorgsfullt och använde sedan sin egen skjorta för att binda om det, men blodet hade snart sölat ner hela skjortan. Han skäljde ur den och lindade den kring såret en andra gång, och fortsatte tills det slutade blöda. '
Äntligen kom mannen till sans igen och bad om att få dricka vatten. Kejsaren skyndade ner till floden och hämtade en kanna fäskvatten. Under tiden hade solen försvunnit och kvällen började bli kylig. Eremiten räckte kejsaren en hand och tillsammans bar de in mannen i hyddan, där han fick ligga på eremitens bädd. Mannen slöt ögonen och låg stilla. Nu var kejsaren trött efter en lång dags klättrande uppför berget och grävande i trädgården. Han lutade sig mot dörrkarmen och somnade. När han vaknade hade solen redan gått upp över bergen. För ett ögonblick kunde kejsaren inte minnas var han var eller vilket ärende som fört honom dit. Han tittade bort mot bädden och fick syn på den sårade mannen som förvirrat såg tillbaka. Han stirrade tillbaka på kejsaren och sa sedan med en svag viskning." Förlåt mig."
"Men vad har du gjort som jag skulle förlåta?" frågade kejsaren.
"Ni känner mig inte, ens majestät, men jag känner er. Jag var er svurne fiende och hade lovat hämnas, för under det senaste kriget dödade ni min bror och konfiskerade min egendom. När jag fick höra att ni skulle bege er ensam till berget för att träffa eremiten, bestämde jag mig för att överraska er på tillbakavägen och mörda er. Men när jag väntat länge och inte sett skymten av er, lämnade jag mitt bakhåll för att leta efter er. men i stället för att finna er, mötte jag ert följe som kände igen mig och tillfogade mig dett sår. Lyckligtvis kom jag undan och sprang hit. Hade jag inte träffat er skulle jag säkerligen ha varit död nu. Jag hade för avsikt att mörda er, men i stället var det ni som räddade mitt liv! Jag känner både outsäglig skam och oändlig tacksamhet. Om jag överlever, lovar jag att tjäna er resten av mitt liv och jag ska be mina barn och barnbarn att göra likaledes. Säg att ni förlåter mig."
Kejsaren var överlycklig för att han så enkelt hade försonars med en före detta fiende. Inte nog med att han förlät mannen, han lovade till och med att återskänka hans egendom och att sända sin egen läkare och tjänare att vårda honom tills han var helt återställd. Efter att han beordrat sitt följe att föra mannen hem, gick han tillbaka för att träffa eremiten. Han vill upprepa sina tre frågor en sista gång innan han återvände till palatset. Han fann eremiten upptagen med frösådd i den jorden de grävt upp dagen före.
Eremiten rätade på sig och såg på kejsaren . "Men du har ju redan fått svar på dina frågor."
"Hur då? frågade kejsaren alldeles häpen och förbryllad.'"Om du inte hade stannat här och hjälpt mig med att gräva sängarna här i trädgården igår, skulle du ha blivit överfallen av den där mannen på din hemväg. Då skulle du djupt ha ångrat att du inte stannade hos mig. Den viktigaste tiden var därför den tid då du grävde i trädgården, den viktigaste pesonen var jag själv och det viktigaste att göra var att hjälpa mig. Sedan, när den sårade mannen sprang hit upp, var den viktigaste tiden den tid du ägnade åt att förbinda hans sår, för om du inte hade vårdat honom skulle han ha dött och du skulle ha gått miste om chansen att försonas med honom. På samma sätt var han den viktigaste människan och den viktigaste sysslan var att sköta om hans sår. Kom ihåg att det bara finns en viktig tidpunkt, och det är nu. Den viktigaste människan är alltid den du är tillsammans med, den som står framför dig, för vem vet om du kommer att ha med någon annan att göra i framtiden? Och det viktgaste att göra är att glädja den som står vid din sida, för det är den enda viktiga uppgiften i livet.
En fantastisk berättelse eller hur? Något att ta till sig och någat att inplementera i våra liv.
